Göteborgsvarvet, Tankar och Tack

Göteborgsvarvet

Igår var det dags. Vaknade kl 06:45 och tog på mig kläder och gick ner till frukosten, var helt ensam inte en människa förutom personalen. Var helt själv och satte mig och åt en ordentlig frukost. Älskar att äta frukost på Hotell tror det har med att göra att det finns allt och man behöver inte göra något för de varken innan eller efter. 

Gick upp och la mig i sängen igen och somnade om, vaknade kl 09:00 och gick upp igen, kände mig stark. Tittade mig i spegeln och visste att idag var det dag. Idag skulle jag utsätta mig för något jag aldrig gjort tidigare, jag skulle springa ett halvmaraton. 

Väl nere i resturang avdelningen på hotellet så var det dags att äta igen. Gillar att äta mycket på morgonen och sen klara mig på lite lättare mellanmål så att man inte känner sig så tung i kroppen när man ska prestera men ändå känna sig lätt. 

Vi tog en taxi till slottskogen eller så när vi kunde komma nu då det var väldigt mycket avstängningar så fick promenera sista biten. Vilken tillställning, folk verkligen överallt, montrar och marknadsstånd, kändes mer som att vi hade kommit till en festival än en tävling. Sen har vi glädjen, alla var så glada över allt mötes man av leenden och solens strålar gjorde sitt och värmde upp luften till en behaglig temperatur. Efter att vi hämtat våra startbevis så begav vi oss till Adidas Boost vip-området där vi hängde ett tag, drack vatten, fyllde på med lite till energi och gjorde lite intervjuer. 

Vi värmde upp lite lätt på löpband, sprang ca fem minuter på tio km i timmen bara för att känna att kroppen mår bra, avslutade med lite töjningar och sen var det bara att invänta starten. 

Kände definitivt en nervositet i kroppen och det handlade nog mest om att jag var tvungen att inta alla nya intryck som man inte är van vid. 

Starten gick och jag och min löpcoach Charlotte satta fart och Martin hängde på oss. Det kändes så sjukt bra, redan efter en kilometer så hörde jag ett gång som ill skrek heja Simon, det var min familj Mamma, Pappa, mormor och morfar samt kusin Lena och hennes mamma Ingrid. Det gav en riktigt pepp och jag kände att detta kommer att gå bra.

Vi körde på och jag frågade ut Charlotte om i princip allt och tiden bara rann iväg och plötsligt hade vi sprungit en halv mil. Då kom frågan, känns det bra. Det kändes riktigt bra och där reviderades mitt mål från att komma i mål på 1:50 till att istället komma i mål under 1:45 och Charlotte sa att det skulle gå bra och då litade jag på henne. 

Det var så sjukt peppande att överallt stod det folk och hejade på, det var band som spelade och man blev bara glad över att titta på omgivningen runt om. Nästa sköna del mål var en mil, då visste jag att strax har vi kommit över hälften och jag kände mig så stark. Inte alls trött eller sliten, självklart lite stum i benen men ingen som alls påverkade mig. 

Vi fortsatte kriga nu i ett lite högre tempo och någonstans runt 16-17 km så släppte Martin oss han klarade inte att hålla vårt tempo men jag och Charlotte fortsatte i samma tempo och jag började känna att nu är det jobbigt, men samtidigt visste jag att det hela snart skulle vara över. 

När vi kom till skylten där det stod 18 på så visste jag att nu kommer den jobbigaste biten på hela loppet, vi ser en vattenstation och Charlotte frågade mig om jag ville ha vatten, men jag visste att ni gäller det så jag svarade nej, nu springer vi och det gjorde vi. De tre sista kilometerna sprang jag allt vad jag hade, Charlotte peppade mig hela vägen och jag bara gick in i mig själv och visste att jag skulle klara det, garanterat under min första satta tid, men troligtvis under den nya som vi satte efter fem kilometer, dvs 1:45.

Vi ökade tempot och passerade flera hundra löpare, plötsligt säger Charlotte att vi är i slottskogen och jag ser mig om kring, de flesta är i närheten av att stupa eller att börja gå men vi bara ökade och att se hur vi springer om folk gör att jag känner mig ännu starkare. Nu är det bara en kilometer kvar och jag har sprungit två mil. Det är första gången i mitt liv och jag springer fortfarande, och även om jag var sjukt trött och benen var stumma så fanns det bara en sak att göra, fortsätta. Vi kommer in på upploppet och jag tar i allt vad jag har, springer så fort det bara går och plötsligt har vi passerat mållinjen och jag får för första gången sen vi började springa stanna, känslan i benen är helt sjukt, aldrig känt så tidigare, benen är helt stumma och jag känner att jag inte riktigt har koll på dem. Min andning är riktigt hög och känslan i kroppen är underbar, jag känner hur en varm energi sprider sig i kroppen och det är över, jag har sprungit och genomfört min första halvmara. Jag frågar Charlotte om tiden, hon tittar på klockan och svarar 1:42:27 och jag var tvungen att repetera siffrorna i huvudet för att försäkra mig om att jag hade hört rätt. Så sjukt nöjd med det resultatet. 

När vi kom tillbaka till Adidas Boost området så loggar vi in på göteborgsvarvets hemsida för att söka upp den officiella tiden och den var ännu bättre 1:42:16, kändes så sjukt bra. Man kunde även se lite hålltider men det jag blev mest imponerad av va att sista kilometern sprang vi på fyra minuter, och detta efter att ha sprungit två mil. 

Så nöjd och stolt över min insats och jag tackar Charlotte för att hon hjälpte mig att få en så bra tid och heltiden höll koll på att vi hade ett lagom tempo, att jag inte drog på för mycket i uppförsbackarna och att jag slappnade av ordentligt i nedförsbackarna och samlade ny energi. 

Kroppen kändes trött men ändå helt okej, jag var förvånad över att jag inte hade högre puls eller mer mjölksyra, det jag kände var att jag kunde återhämta mig, efter ca sextio sekunder så var jag redan då nere etthundra trettio i puls och kände mig bra i kroppen förutom en stelhet i benen. 

I adidas tältet fanns det massage och de masserade ut vaderna på mig och det var så sjukt skönt, för jag kände mig så stel i benen att det ens var svårt att strecha dem. Det blev en promenad på ca tre kilometer tillbaka till hotellet och det var jobbigt men ändå skönt för benen då jag tror att lite mjölksyra och lite slagprodukter släppte men hjälp av nedvarvningen. 

Vill åter igen tacka Charlotte och Runday för hjälpen att förbereda mig inför detta loppet, och för att ni la upp en perfekt taktik för mig och för att Charlotte sprang med mig och fick mig att pressa mig till max. Tack till Adidastribes det var helt fantastiskt med det stödet i ryggen och kunna genomför det på ett så bra sätt som möjligt! 

Denna helgen har varit helt fantastiskt och har verkligen sett löpningen ur ett nytt perspektiv och kommer att löpa mera i fortsättningen!