Viljan Att Lyckas

Oavsett vad du vill lyckas med så är det viktigaste att man vill lyckas. Viljan är en stor drivkraft och den viktigaste när det handlar om att lära sig eller att bli bättre på något som man redan kan. Min nyaste vilja när det kommer till träningen var när jag sprang Göteborgsvarvet i Maj, för det var en helt ny utmaning och något som jag inte hade en susning om hur det skulle gå till, kännas eller genomföras. Innan jag ställde mig vid starten var det längsta jag sprungit i mitt liv 1,2 mil, dvs att jag enbart hade sprungit lite mer än halva sträckan. Så visste att jag kommer behöva spring 9 km längre än jag någonsin gjort för att komma i mål på 2.1 mil. Var dock förberedd och ville genomföra det och ville även genomföra det på en bra tid.

Starten gick och de första fem kilometrarna gick riktigt bra och jag och min löparcoach Charlotte bestämde oss för att försöka kapa mitt mål som var att springa under 1 timma och 50 minuter till 1 timma och 45 minuter. Vi krigade på och passerade 1 mil, passerade 1.2 mil vilket var det längsta jag sprungit och jag kände mig ändå pigg, vi fortsatte och passerade 1,5 mil och jag kände mig riktigt pigg, absolut lite stum i benen men inget som jag inte kunde fortsätta med. Sen kom vi till 1,8 mil och Charlotte frågade mig om jag ville ha vatten. Då tog min vilja över, nej spring nu sa jag och det gjorde hon, för henne var det ett normalt löptempo men för mig efter att sprungit 1.8 mil var det max, jag sprang allt vad jag kunde och visste att varje steg som jag tar nu är ett steg närmare mål, ett steg närmare att nå mitt mål. Jag hade ingen aning om vilken tid vi låg på det enda jag visste var att jag låg bra till. Skyltarna kom, 1,9 km 2,0 km och nu var det bara en kilometer kvar. Benen var tunga nu, men pulsen var inte alls hög och kände att det enda jag behövde göra var att fortsätta pressa mig genom smärtan lite till. När man närmade sig upploppet var det som att all smärta försvann, jag såg målet, visste att jag behöver bara springa in ditt sen är jag klar, sen är det över. Vi passerade målgången och kände en lättnad i hela min kropp. Det var en otrolig befrielse att passera målet och min första fråga till Charlotte var vad blev tiden. Hon tittade på sin klocka, 1:42:16 sprang vi in på och jag är så otroligt nöjd med det, inte bara att jag genomförde det, jag slog min först utsatta tid och även den andra som vi satte efter fem kilometer och jag hade sprungit 9 km längre än någonsin. Med stumma ben gick vi tillbaka till tältet och åt och drack lite innan det var dags för massage. Ja benen kändes på kvällen och lite dagen efter men hade ingen smärta även om jag var lite stel.

Här var det mest min vilja som gjorde att jag kunde slå tiden jag satsade på och vilja påverkar alla de val vi väljer att ta i livet.